1 år med min underbara pojkvän.   

//Nessa.

Stort grattis till mamma och pappa som firar 23år äktenskap och 27år förhållande. =)

Har suttit och funderat lite idag, skillnaden nog mellan oss yngre och de lite äldre. Menar mina föräldrar bråkar ibland och kommer inte alltid överens men dem hittar alltid någon lösning eller någon kompromiss till problemet för dem älskar varandra.

Medan vi yngre har dålig vana att så fort det blir lite jobbigt så gör vi slut och går vidare. Varför är det så? När slutade man kämpa för det som är viktigt?

Eller är det bara så att alla har någon dum idé numera att det finns en perfekt prince/princess för oss alla och vi försöker hitta något som inte finns? Menar ingen är perfekt, alla har vi våra för och nackdelar, alla har vi vårat bagage. Och det tyvärr gör att ingen är perfekt. Vi är alla unika med alla våra bra och dåliga sidor. Så man kanske borde njuta av dom positiva sakerna istället för bara se dom negativa. Man kanske borde acceptera andra precis som dom är, inte försöka ändra deras negativa sidor och dissa folk för deras dåliga sidor. Vi har dom alla trots allt och tänker vi bara på negativa sidor och negativa saker kommer vi aldrig bli lyckliga.

Vet inte kanske har fel, men men tror det är värt tänka lite innan man gör slut bara för man gillar inte en egenskap den andra personen har eller gör slut för man tycker olika om vissa saker.

//Nessa.

 Börjar få lagom med ångest över julklapparna. Har verkligen idé torka, har nog kommit på 1-2st av ett dussin jag behöver köpa. >.<

Känns som allt man kommer på är saker som personer redan har eller så är det inte tillräckligt speciellt/personligt. Sen att vissa av dom har speciell smak gör inte det lättare. Var så mycket enklare när man var yngre för då skrev man önskelistor och då var det bara ta en tjuvtitt på dom ju. =P

O well finns några veckor kvar så man ska väl kunna komma på något, annars får det bli presentkort.

//Nessa.